Jag vill börja med något positivt. Egentligen skulle hela inlägget bara vara positivt men så började jag tänka runt vad jag skrev och blev uppretad. Men först det roliga!
För tillfället är mitt liv Barn i Väntan. För er som inte vet så är Barn i Väntan ett projekt som Individuell Människohjälp och Svenska Kyrkan har startat där man har träffar med asylsökande barn, och i viss utsträckning även deras familjer. Detta för att stödja barnen i den svåra situation de sitter i; här lär de sig mer om asylprocessen, träffar andra barn i samma sits, får prata ut om sina känslor men framförallt ha roligt och vara i en positiv miljö så att de kan må bra och släppa sin oro ett par timmar varje vecka. Jag älskar verkligen detta projekt, jag har varit frivillig i tre terminer och nu praktiserar jag här i en månad. Det är underbart roligt. Jag har även, vilket är det riktigt roliga, fått komma på två arbetsintervjuer på Barn i Väntan som ska starta i Göteborg och på småländska höglandet. Båda intervjuerna gick väldigt bra tyckte jag, men det är bara att vänta och se...
Nu till allvaret. Familjerna på Barn i Väntan är underbara. De flesta är från Irak, men även från Palestina, Libanon och Kosova. Jag älskar dom här människorna för de är så varma, så öppna, så generösa med sin kärlek. Och jag har hört många historier som jag egentligen inte vill berätta vidare här för de är så hemska, och de sitter kvar som små sår i min själ. Det handlar om tortyr, om att lämna kvar sina barn, sina män, hela sin familj, att lämna allt som är bekant för en och flytta halvvägs över jorden till en kall plats där de flesta tittar på en som att man inte har rätt att vara där. Och helst av allt vill dom vara kvar i sitt hemland men när man inte ens kan låta sina barn gå utanför dörren av rädsla för bomber, när man inte ens kan träffa sina kompisar utan att bli godtyckligt arresterad och torterad, när man lever med en ständig skräck och rädsla, då finns det inget liv där. Då kan man bara fly. Om man har sådan tur att lyckas fly, vilket i 99 % av fallen innebär att lägga sina liv i händerna på människosmugglare - som både kan vara rakt igenom onda eller rakt igenom goda - att ta det beslutet att fly hit och dit på alla otänkbara ohumana sätt med sina små barn...
Vet ni hur bra vi har det? Förstår ni vilken lyx det är, denna underbara frihet vi har, att gå vart vi vill, att säga vad vi vill, att inte behöva torteras, att inte behöva se sina barn växa upp bland minor som ser ut som leksaker och poliser som arresterar och torterar deras pappa framför deras ögon? Och säg till mig igen, snälla säg de orden till mig igen: "vi kan faktiskt inte ta emot alla". "Vi kan inte ge dom den hjälp de behöver". Dom behöver bara ett land i fred. Det är vad dom behöver. Och det har vi. Och vi har inte ens gjort något för att förtjäna det! Vi bara föddes här! Men grattis, vilken bedrift! Jag VET att vi inte kan ta emot alla. Alla kommer inte heller hit. Men 95 % av dem som kommer till Sverige blir utvisade. Det är inte trångt här i Sverige. Det är inte fattigt. Vi har plats!!! Och även om vi inte har det, så gör vi plats! Ni är så rädda för att förlora en liten uns av ert välstånd för att en annan människa ska få slippa bli torterad eller slippa få sitt ben bortspräng av en mina! Den dagen Sverige hamnar i krig, och vi flyr, vad vill vi att landet vi kommer till ska säga? "Tyvärr, vi kan inte ta emot alla."
Säg det en gång till, men inte till mig, utan kom till Barn i Väntan och titta barnen i ögonen och säg: "Tyvärr. Ni får åka hem igen. Tyvärr."
